Elgonbin är bin som är lätta att handskas med, samlar bra med honung och avlade för att stå emot sjukdomar och parasiter.

 

Grunden för livet på jorden är växterna. 80% av alla växter behöver pollinering för sin existens och spridning. Honungsbiet, Apis mellifera, är den bästa pollineraren, bl a för att det gärna flyger till samma sorts blomma igen och igen, förutsättningen för pollinering. Det lever också i stora individrika samhällen som innebär många pollinerare. Vi, ja inte bara vi utan hela tillvaron, drar fördel av honungsbiet mer än vi kanske är medvetna om. Skaffa dig några bisamhällen om du inte redan har det och njut av biets frukter. Honungen naturligt-vis, men även pollen, som många menar är det bästa functional food som finns. Mat som i stort innehåller allt man behöver, alla aminosyror och även B-12, viktigt speciellt för vegetarianer. Biodlaren tuggar gärna lite starkt bikitt som bina använder för att hålla sin boning så bakteriefri som möjligt. Det har sitt ursprung i växternas skyddande vaxliknande harts som bl a skyddar blad- och blomknoppar. Och vem har träffat en senil biodlare, en som fått lite bistick nu och då, finns det någon sådan? Men var uppmärksam på om du skulle visa allergisymptom. För de flesta verkar det dock bara vara bra med lite bistick. Med snälla bin kan det dock kanske vara svårt? Som med de flesta av Elgonbina.

 

Det finns egentligen bara ett honungsbi, Apis mellifera (namnet på latin). Men det finns variationer av egenskaper och utseende i olika grupper av bin. Tillfälligheter kan avgöra sammansättningen av dessa, men en hel del påverkas av hur livsbetingelserna är där bina lever. Bin kan leva vilt (utan att människan hjälper dem med bostäder och sköter om dem) i tropiska oaser och regnskogar till områden med långa kalla vintrar. En grupp eller population som man säger som är ganska enhetlig och som naturen har hjälpt till att forma kallas ofta för ras. Det finns ganska många sådana man har gett latinska namn. Sådana som har sitt ursprung i Europa är t ex det italienska biet Apis mellifera ligustica, det mörka biet (nordiska) Apis mellifera mellifera och krainerbiet Apis mellifera carnica. En population som människan hjälpt till att forma är buckfastbiet. Det kallas ibland för konstras och har såvitt jag vet inget eget latinskt namn. Det skulle väl i så fall bli Apis mellifera buckfastica (lite skämtsamt kanske).

 

De flesta bin i Europa hålls av biodlare och många har bedrivit avelsarbete på något sätt med dem under många år. Vid all avel finns det en risk att den genetiska bredden, som man brukar säga smalnar, dvs att vitaliteten och beredskapen för arten att möta nya livsbetingelser minskar. I Afrika finns det också mycket bin, mycket mer än i Europa. De allra flesta hålls inte av biodlare. Men människan har påverkat urvalet en del där i alla fall, genom att leta upp och ”slakta” bisamhällen, som man gjorde förr i Europa också. De minst försvarsbenägna är lättast att ta. Det tycker de djur som också är ute efter deras honung. Därför har det blivit ett urval mot att de mest försvarsbenägna dominerar många raser i Afrika. Men inte alla. En mycket försvarsbenägen ras som kallas Apis mellifera scutellata är ursprunget till det bi i Sydamerika som kommit att kallas mördarbiet pga sin aggressivitet. Dock går också detta bi att använda av biodlare. Vilket också görs framgångsrikt i t ex Brasilien, som producerar mycket honung. Avel sker också med detta bi och i Sydafrika, detta bis hemland, har man avlat fram en variant som är lika lätthanterlig som snälla europiska bin.

 

1989 åkte en grupp biodlare till Kenyas bergstrakter och hämtade drönarsäd i kapillärrör och biägg i nya vaxkakor, avelsmaterial för att försöka vitalisera vårt gamla fina europeiska bi med opåverkade naturresurser från Afrikas berg (med ett klimat som påminde om vårt). Rasen var Apis mellifera monticola, ett vanligtvis mycket mörkt bi. Jag odlade drottningar i Sverige från äggen och dessa inseminerades med drönarsäden av Bert Thrybom. Sedan följde ett tålmodigt arbete att selektera fram och stabilisera en ny konstras. Jag arbetade här främst med buckfastbiet som bas. Det är ett bi som under årtionden avlats fram genom kombinationer av många olika geografiska raser av munken Broder Adam på klostret Buckfast Abbey i grevskapet Devon i sydvästra England. Samma år, 1989, hämtades också säd och biägg från korsningar mellan buckfast och Apis mellifera sahariensis. Det materialet fanns i Holland hos en av deltagarna i expeditionen till Kenya, Michael van der Zee, och hade sitt ursprung i oasen Erfoud i marockanska Sahara. Materialet var också afrikanskt och behövdes för att motverka den smala genetiska basen för monticolamaterialet. Sahariensisbiet hade tidigare provats av Broder Adam. Förutom jag, Erik Österlund, Michael van der Zee och Bert Thrybom var också Erik Björklund med på expeditionen. Björklund leder en hjälporganisation i Kenya, Swedish Mount Elgon Association, och har goda lokala kontakter.

 

Det afrikanska materialet var inte av mördarbikaraktär och gick lätt att kombinera ihop med buckfastbiet till ett lätthanterligt bi som faktiskt inte svärmar lätt, om det ges plats av biodlaren för sin rikliga äggläggning och sitt stora biantal. Det svärmar faktiskt mindre lätt än många andra vanliga europiska bin, vilket är en fördel för biodlaren, eftersom det orsakar mindre med arbete, och också kanske mindre olägenheter för omgivningen.

 

Biet som blivit resultatet är inte ett buckfastbi, men mycket likt detta bi. Det är kombinerat för att behålla en stor teoretisk procent av afrikanskt arv. Vi som har jobbat med det har sett till att faderssidan många gånger varit mycket monticolalik, både teoretiskt arvsmässigt och utseendemässigt. Detta har gjorts med syfte att försöka spara monticolaarvet tills avelsarbetet har kommit en bra bit på väg då det gäller motståndskraften mot den fruktade varroaparasiten. Det var därför vi åkte till Afrika. Det afrikaniserade biet i Sydamerika som deras bi idag ofta kallas har inga problem med detta kvalster. Det har man däremot i områden där europeiska varianter av Apis mellifera hålls. Så stora att biodlingen ofta är centrerad runt bekämpningen av detta kvalster. Ofta har biodlare råkat ut för svåra förluster av bisamhällen som man diskuterar beror på kvalstret, bekämpningsmedel mot det, andra bekämpningsmedel i jordbruket och i kombination med miljöfaktorer. I USA har antalet bisamhällen minskat så kraftigt att de så betydelsefulla pollineringstjänsterna som bina gör i odlingar av olika slag börjar hotas. Idag finns inte tillräckligt med bisamhällen längre i USA och antalet fortsätter att minska. Man arbetar dock på många håll i världen med att avla fram bin med syfte att dessa själva helt eller delvis skall klara av kvalstret, precis som bina i Sydamerika gör. Arbetet med Elgonbiet bedrivs med detta syfte.

 

Biet kallas Elgon för visa på att det är ett annat bi än buckfastbiet, även om det är mycket likt detta. Namnet är inspirerat från det berg där monticolabiet bl a  lever, Mt Elgon, på gränsen mellan Kenya och Uganda. Namnet är skyddat för att inte utkorsat metarial skall säljas under namnet Elgon. Men vem som helst kan fritt odla drottningar efter det och använda. Det är meningen. Är det värt att spridas vidare skall man göra det, vare sig man kallar det Elgon eller inte.

 

Färgen på bina skiftar. Buckfastfärgen är ofta läderaktig med ett par mörkgula band på arbetsbina. Drottningarna kan där variera från ganska ljusa till mörka, men sällan så gula så italienska bidrottningar kan vara eller så svarta som krainerdrottningar eller nordiska drottningar ofta är. Så är det också med färgen på arbetsbin och drottningar på Elgonbin. Dock är nog genomsnittsfärgen på Elgonbin lite mörkare än hos buckfastbiet. Det stämmer dock inte hos alla som använder Elgonbin. Ingen avgörande hänsyn har tagits till färgen eller enhetlighet vad gäller färgen i avelsurvalet. Dock har de ljusaste varianterna undvikits. Det hindrar dock inte att de i alla fall dyker upp ibland. Sannolikt är det det ljusare sahariensbiets arv som anrikats och slagit igenom i vissa varianter. Det har också visat sig i överlevnadsförsök avseende varroaparasiten att man inte kan koppla denna till färgen, även om de flesta varianter som visat sig mest motståndskraftiga idag har en dragning åt det mörkare hållet.

 

 

Erik Österlund                   Tillbaka